Håkan Axelsson historien

Min barndom i Karlskoga var mycket präglad av idrott. Den familj jag växte upp i var genom min far och även mor en idrottsintresserad familj. Far var en allidrottare men under vår uppväxt var det orientering och skidor på längden som dominerade. Helgerna var ofta vikta till tävlingar under både sommar och vinter. På sommaren tillbringades de lediga helgerna vid vår sommarstuga i Kristinehamn, vid Vänerns strand. Vatten och båtar var även det ett stort intresse från mig. Ibland drömde jag om att få segla jolle i OS.
Anna Lena som är min storasyster var duktig i orientering och jag var bättre i skidor. Lillebror Tomas kom nog lite i kläm när jag och syrran var som mest aktiva.
Skidor blev den sport som jag hade mest framgång i och min a drömmar var att bli en stor skidåkare. Jag hade en kompis som var nerflyttad från Lycksele, Anders Karlsson. Hans föräldrar var fd. duktiga längdåkare och hade lite inflytande i förbundet. Det innebar att våra resultat räckte till för att vi skulle komma in på Järpens skidgymnasium. Efter åk. 9 flyttade jag till Järpen för att gå el-linjen och åka skidor.
Jag tävlade på den tiden för Granbergsdals IF i Karlskoga. Mitt första å r som junior var framgångsrikt. Jag gjorde framsteg och var nog den bästa killen född 57. Efter det året bytte jag klubb till Stockviksverkens IF (blivande Stockviks IF). Klubbytet var en slump. Kennet Lagergren från Tynderö var en av mina skolkamrater och han hade nämnt en ev. klubbövergång. Samtigigt hade en annan skidåkare från Sundsvall Tomas Danielsson Njurunda nämnt att Stockvik skulle försöka satsa på ett längstall. Vi var i Gällevare på stora SM där vi åkte en distriktsstafett och i ett samtal med deltagarna från Medelpad frågade Kennet om jag funderat på ambudet, jag frågade om han menade Stockvik. Kort därefter kom Kjäll Andersson fram och presenterade sig. Han sa att han representerade Stockvik och ville få över mig dit. Han gjorde ett bra intryck och jag fastnade för den klubben.
Från mitt andra år som junior blev jag Stockvikare.
Efter skolan blev det lumpen i Östersund och idrottsplutonen. Där fick jag nöjet att träna med Tomas Wassberg och se hur han tränade. Det var givande och jag gjorde en bra säsong. Den började med några segrar före jul. På annandagen åkte jag i Garphyttan och gjorde ett starkt lopp, jag kände mig i bra slag. Efter julhelgen fick jag magont och det var en otrevlig känsla. Inget illamående utan mer ont som en sträckning. Dagen före nyår fick jag åka till sjukhuset och där blev det operation på nyårsafton. Infekterad blindtarm på väg att brista. Nu var säsongen i det närmaste förstörd. Jag blev efter mycket tjat sjukskriven i hemmet i 3 veckor. Jag stod på skidor redan efter 5 dagar. Under de tre veckorna bodde jag hos Kjell och Birgitta Andersson i Sundsvall. Det blev 2 pass om dagen och jag kom igång bra. Första JVM testen var i Stockvik sista helgen i januari och jag tyckte jag var på G. En alldeles för stor anspänning gjorde att satsningen sprack jag kom på 17:de plats och långt från JVM.
På JSM i Borås senare kom jag på en bra 3:dje plats, det räckte dock inte för JVM. Jag fick dock åka på militär VM i Frankrike samma vinter. Det var en härlig resa men resultaten var inge vidare. Jag minns en utförsbacke som var rena störtloppet.
Efter lumpen fick jag jobb på dåvarande Kema Nord i Stockvik. Jag jobbade heltid och träningsmängden blev aldrig så stor som den borde. Under sommaren löptränade jag mest och orienterade lite. Jag hade problem vissa tider med astma. För att kunna träna hårdare ville jag börja paddla kanot. Fagervik var en stor kanotklubb med många framgångsrika kanotister.
När vi en kväll satt och umgicks med vänner så nämnde jag mina tankar. I gruppen sitter Anders Rodhin som var ordförande i Sundsvalls Roddklubb, han säger att ”du skall börja ro”. Sen beslutade vi att jag skulle komma ner en kväll. Jag har aldrig känt mig så tafatt som jag gjorde i båten. Det var så svårt men i stunden tänds den där lilla djävulen. Det här skall jag lära mig. Sen blev det ett antal kvällar och helger vid roddklubben. Jag blev bättre och bättre och i dubbel rodde jag med Olle Moberg. Där flöt det på riktigt bra. Hösten 1979 var jag med ner på SM i Skåne. Jag tror jag blev sist i singel men det var kul att komma ut på nya tävlingsbanor och arrangemang. Jag tävlade i lätt vikt vilket innebar att jag inte fick väga mer ån 72,5 kg.
Under åren efter tävlade jag både i rodd och skidor. Träningen gick bra och min rodd förbättrade skidåkningen. På skidor kom jag inte närmare toppen än ca 20 plats på SM mm. Gjorde några lopp där jag var närmare men min träning under höst och vinter räckte inte riktigt. I rodd var det lite lättare att närma sig toppen. Jag hade större hunger i min träning och konkurrensen var inte lika stor. Under mina tävlingar fick jag kontakt med roddare från hela Sverige och från Borås kom de som var störst, Anders Vilgotson och Anders Larsson. Frågan om jag inte ville flytta söderut kom från olika håll och Ville ställde även han frågan till mig. Jag var ju elektriker och det var mest tal om eljobb. När Ville frågade om jag inte ville bli brandman tvekade jag men sen väcktes ett intresse när Ville talade om vad det innebar. Han sa de behövde ett antal nya brandmän och vid jul 1982 skickade jag in ansökan. Jag kom på test i maj och fick därefter besked att jag var antagen. Vi var ett gott gäng som infann sig på brandstationen de 1 september 1983.
Då startade fas 2 i mitt liv.